181003
Den deppiga, mörka hösten är här, efter en lång, varm sommar där Sverige brann och torkan tog död på mycket. Nu är det kyligt och mörkt och man kan tända ljus och mysa. Jag måste bli bättre på det och ta tillfället i akt nu när man faktiskt får sitta inomhus utan dåligt samvete. Jag måste släppa kraven och pressen på mig själv. Kunna varva ner och inte vara irriterad trots att ett berg av tvätt väntar på att vikas och läggas in i garderoben. Trots att disk står på bänken och väntar på att läggas in i maskinen och trots att bilen är dammig inuti och behöver dammsugas. Trots att golvet är smutsigt och handfatet i badrummet likaså. Jag måste kunna tänka bort det och varva ner. Min stress skapar ett inre kaos. Sen är det så att är det kaos på utsidan så blir det kaos på insidan. Yttre ordning ger inre ro. Men jag hinner inte med allt jag vill hinna med och det stör mig helt galet mycket.
Samtidigt vill jag vara den perfekta mamman som umgås med barnen från att de kommer hem från skolan/förskolan, tills att de går och lägger sig. Jag vill inte springa runt och städa då utan jag vill ägna tiden åt dem. Givetvis är det mycket att göra och omöjligt att hinna med allt. Det är inte bara alla vardagliga sysslor utan även att vi alltid har något projekt igång i form av renovering. Just nu väntar vi på nya fönster till vårt sovrum, M:s sovrum och vardagsrummet, samt en ny altandörr. De kommer om ca 2 veckor. Innan de kommer måste altanen rivas och ny panel sättas. Jag är väldigt glad att jag har en händig man och en ännu händigare svärfar som hjälper oss. Herregud vad hade man gjort annars?
Det jag vill komma till är att det är kaos i mitt huvud just nu. Samtidigt tror jag (men är inte säker) att jag har någon form av trettioårskris. Låter lite roligt men helt seriöst, det är inte roligt. Inte så att jag går runt och tänker specifikt "herregud jag blir snart 30 så jag måste göra det här och det där". Utan jag bara gör allmänt konstiga saker. Eller konstiga är dom kanske inte alltid, men de är ovanliga för mig. Blir själv lite förvånad ibland över hur jag beter mig.
Men tiden har gått så fort, det är alltså 10 år sen man var 19 och spenderade sin lediga tid ute i vimlet. Sen sa det swish och nu är man snart 30. Det måste ju betyda att det bara kommer säga swish igen och så är man 40. Och 40 år känns helt galet. Tänk vad sjukt. Och då är ju vårt minsta barn 12 år. M kommer vara 19. 19 år!!!! Helt sinnes.
Det jag har bestämt är i alla fall att göra det bästa jag kan för att min vardag ska bli så enkel som möjligt. Det är en tjänst jag måste göra mig själv. Och för att inte glömma bort det så måste jag påminna mig själv om att tänka steget längre hela tiden. Vad innebär det för närmaste stunden om jag gör det här nu. Eller om jag inte gör det. Måste lära känna mig själv och lära mig hantera min stressade hjärna. Måste4