18.05.02
Jag funderar ofta på hur mitt liv blev. Att det blev väldigt bra trots dålig utgångspunkt. Att jag måste vara väldigt stark, starkare än vad jag tror. Jag känner mig inte särskilt stark, är en väldigt stressad och oroad människa men det är när jag ser tillbaka på det som varit som jag inser hur mycket jag klarat av hittills. Saker som många inte skulle klara.
Är så nöjd med mitt liv just nu. Jag har ett jobb jag trivs med, en familj jag älskar (även om mina barn går mig på nerverna ibland men vilka föräldrar känner inte så emellanåt?), vi har hus och bil och allt det där jag aldrig trodde att jag skulle få ha. Mycket av det har jag min man att tacka för. Min kära älskade man som jag skäller på för småsaker, att han är slarvig och inte ser självklara saker som ska göras hemma. Men han gör mycket annat som jag inte kan eller vill göra så vi delar på sysslorna och det vet jag ju om, jag är bara lite snabb med att bli irriterad ibland. Det är en sak jag vet att jag måste jobba på. För så som jag älskar honom, så mycket han gör för mig - något sådant har jag aldrig upplevt innan.